Den här kvällen. (vänta, måste spotta ut tandkrämen och krypa ner i sängen).
Så.
Då ska vi se. Vart börjar jag? Kvällen var en gnutta episk. Bara sådär lagom som det kan bli när det blir ungefär som man förväntat sig fast snäppet bättre.
Jag fick till slut tag på en Jonna att gå med på gatufesten ikväll, och det var bra. Jag ville ha valuta för mina 250:- så vi bestämde att vi skulle åka in till klockan åtta, trots att Ark började tolv. Vi tog en sväng runt området... sedan en sväng till... och en till... tiden släpade sig framåt saktare än en farfar som har gått vilse i garderoben. Vi bestämde oss för att sätta oss på Daltons och dela på en nachotallrik, vilket hade varit en bra idé om vi inte hade råkat sätta oss precis i skarven på två tak och det inte hade råkat börja spöregna. När vi stod där, inklämda bland femtontusen andra människor med vår hopplöst blöta nachotallrik på bordet framför oss lutade sig en dryg jäkla pojkvasker fram, ler och säger: "Går det bra med din tex-mex-mat?" och tillägger sedan: "Hur surt kändes det att sitta precis där?" Jag levererar en av mina onda trademarkblickar och han tystnar. Bite me blondie.
Regnet slutar till sist, och jag och Jonna bestämmer oss för att hämta våra paraplyer så att det inte ska börja regna igen. Klockan är runt tio när Ann smsar och upplyser om att hon är på väg in. Vi möter upp henne och hennes sällskap, Den Norske Veterinären. Jag kommer sedemera att spendera resten av kvällen med att skämma ut mig framför denna karl, men det visste jag inte då. Alla fyra tar en sväng till runt området, och jag spelar på chokladhjulet. Den Norske
Veterinären säger att det verkar jobbigt att bära runt på två kilo choklad hela kvällen, men jag säger att det är lätt värt det ju. Han tycker att jag borde satsa på att vinna en nalle istället, som jag lättare kan få ner i väskan. Jag fnyser bara. Norrmän.
Jag vinner ingen choklad.
Senare köper jag en munk och trycker i mig den med njutningsfyllda ljud, eftersom munkar bara är SÅ gott! Jag prisar munkens existens och försöker att få mitt sällskap att uppskatta dem lika mycket som mig. Den Norske Veterinären säger att svenskar har konstiga matvanor och att det är konstigt att vi inte alla är tjockisar, så mycket socker som vi äter. Jag påpekar att enda anledningen till att norrmän inte äter munkar är för att de inte har råd eftersom matpriserna är så höga.
Nåväl, långt om länge är det så äntligen dags för The Ark, och redan vid första tonen känner jag att det här kommer att bli bra. Jag kan tycka att det var någon låt för mycket från nya skivan, men det är nog bara mest för att jag föredrar de andra skivorna. När sedan Ola tar upp en gospelkör på scen så bara vet jag att de kommer köra Tell me this night och Calleth, två av mina absoluta favoritlåtar. Jag blir även positivt överraskad av några mer ovanliga låtar från första skivan som gör mig lycklig och nostalgisk. Jag hoppar, jag dansar, jag sjunger med, jag skriker och jag gör mitt bästa för att busvissla. Jag tar ett jättekliv tillbaka sex år i tiden och plötsligt är jag 16 igen och de känner mig vid namn och jag har ett helt samhälle som är som jag och som känner som jag och som bara VILL så himla mycket. Jag är 16 år och jag känner den där maniska euforin och den obeskrivliga glädjen och den uppenbara vägen. För det är ju såhär det ska vara! Jag är 16 år och jag formas, jag stöps i min egen unika form och jag blir den jag är och jag älskar friheten i att kunna vara mig själv. Jag är 16 år och jag tar hans ord som de från en profet, jag litar på att det han säger är sant, fast även om det inte vore det så skulle det inte spela någon roll, för det är precis vad människor behöver höra. Du kan, du vill, du vågar. Låt ingen annan bestämma över ditt liv, låt inte andras åsikter tynga dig.
Allt kommer rusande tillbaka, och det är fortfarande lika sant, och det gör mig så glad att det var just The Ark som jag fastnade för i min påverkbara ungdom. Det har gjort mig glad, och stark. Och framförallt obrydd om andras åsikter. Det är en ofattbart skön känsla.
Till sista låten, traditionsenligt nog Calleth, med gospelkör och publikhav, plockar Ola fram Håkan Hellström ur kulisserna och Håkan sjunger med i änglakören och det hade nog helt enkelt inte kunnat vara mer perfekt. Det var en gnutta magi, och jag minns mig själv igen. Jag kommer ihåg ursprunget, jag hittar hem igen.
Och för första gången någonsin spelar de inte Echo Chamber. Och jag kan inte ringa Becky.
Någonstans här misstänker jag att jag har skrämt slag på Den Norske Veterinären. Stackarn. Jag som tyckte att han var rätt söt. =P
Jag träffade även O, som hade lila linser och svart hår och som var sitt vanliga charmiga jag och ibland undrar jag. Fast inte tillräckligt mycket.
Nu är klockan tjugo över tre och jag tror att jag bör sova. Men hur var det man gjorde det nu igen?
Så.
Då ska vi se. Vart börjar jag? Kvällen var en gnutta episk. Bara sådär lagom som det kan bli när det blir ungefär som man förväntat sig fast snäppet bättre.
Jag fick till slut tag på en Jonna att gå med på gatufesten ikväll, och det var bra. Jag ville ha valuta för mina 250:- så vi bestämde att vi skulle åka in till klockan åtta, trots att Ark började tolv. Vi tog en sväng runt området... sedan en sväng till... och en till... tiden släpade sig framåt saktare än en farfar som har gått vilse i garderoben. Vi bestämde oss för att sätta oss på Daltons och dela på en nachotallrik, vilket hade varit en bra idé om vi inte hade råkat sätta oss precis i skarven på två tak och det inte hade råkat börja spöregna. När vi stod där, inklämda bland femtontusen andra människor med vår hopplöst blöta nachotallrik på bordet framför oss lutade sig en dryg jäkla pojkvasker fram, ler och säger: "Går det bra med din tex-mex-mat?" och tillägger sedan: "Hur surt kändes det att sitta precis där?" Jag levererar en av mina onda trademarkblickar och han tystnar. Bite me blondie.
Regnet slutar till sist, och jag och Jonna bestämmer oss för att hämta våra paraplyer så att det inte ska börja regna igen. Klockan är runt tio när Ann smsar och upplyser om att hon är på väg in. Vi möter upp henne och hennes sällskap, Den Norske Veterinären. Jag kommer sedemera att spendera resten av kvällen med att skämma ut mig framför denna karl, men det visste jag inte då. Alla fyra tar en sväng till runt området, och jag spelar på chokladhjulet. Den Norske
Veterinären säger att det verkar jobbigt att bära runt på två kilo choklad hela kvällen, men jag säger att det är lätt värt det ju. Han tycker att jag borde satsa på att vinna en nalle istället, som jag lättare kan få ner i väskan. Jag fnyser bara. Norrmän.
Jag vinner ingen choklad.
Senare köper jag en munk och trycker i mig den med njutningsfyllda ljud, eftersom munkar bara är SÅ gott! Jag prisar munkens existens och försöker att få mitt sällskap att uppskatta dem lika mycket som mig. Den Norske Veterinären säger att svenskar har konstiga matvanor och att det är konstigt att vi inte alla är tjockisar, så mycket socker som vi äter. Jag påpekar att enda anledningen till att norrmän inte äter munkar är för att de inte har råd eftersom matpriserna är så höga.
Nåväl, långt om länge är det så äntligen dags för The Ark, och redan vid första tonen känner jag att det här kommer att bli bra. Jag kan tycka att det var någon låt för mycket från nya skivan, men det är nog bara mest för att jag föredrar de andra skivorna. När sedan Ola tar upp en gospelkör på scen så bara vet jag att de kommer köra Tell me this night och Calleth, två av mina absoluta favoritlåtar. Jag blir även positivt överraskad av några mer ovanliga låtar från första skivan som gör mig lycklig och nostalgisk. Jag hoppar, jag dansar, jag sjunger med, jag skriker och jag gör mitt bästa för att busvissla. Jag tar ett jättekliv tillbaka sex år i tiden och plötsligt är jag 16 igen och de känner mig vid namn och jag har ett helt samhälle som är som jag och som känner som jag och som bara VILL så himla mycket. Jag är 16 år och jag känner den där maniska euforin och den obeskrivliga glädjen och den uppenbara vägen. För det är ju såhär det ska vara! Jag är 16 år och jag formas, jag stöps i min egen unika form och jag blir den jag är och jag älskar friheten i att kunna vara mig själv. Jag är 16 år och jag tar hans ord som de från en profet, jag litar på att det han säger är sant, fast även om det inte vore det så skulle det inte spela någon roll, för det är precis vad människor behöver höra. Du kan, du vill, du vågar. Låt ingen annan bestämma över ditt liv, låt inte andras åsikter tynga dig.
Allt kommer rusande tillbaka, och det är fortfarande lika sant, och det gör mig så glad att det var just The Ark som jag fastnade för i min påverkbara ungdom. Det har gjort mig glad, och stark. Och framförallt obrydd om andras åsikter. Det är en ofattbart skön känsla.
Till sista låten, traditionsenligt nog Calleth, med gospelkör och publikhav, plockar Ola fram Håkan Hellström ur kulisserna och Håkan sjunger med i änglakören och det hade nog helt enkelt inte kunnat vara mer perfekt. Det var en gnutta magi, och jag minns mig själv igen. Jag kommer ihåg ursprunget, jag hittar hem igen.
Och för första gången någonsin spelar de inte Echo Chamber. Och jag kan inte ringa Becky.
Någonstans här misstänker jag att jag har skrämt slag på Den Norske Veterinären. Stackarn. Jag som tyckte att han var rätt söt. =P
Jag träffade även O, som hade lila linser och svart hår och som var sitt vanliga charmiga jag och ibland undrar jag. Fast inte tillräckligt mycket.
Nu är klockan tjugo över tre och jag tror att jag bör sova. Men hur var det man gjorde det nu igen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar