Så är den här. Den sista dagen. Det femhundrade inlägget. Det är ett uppbrott men ändå inte, slutet men ändå bara en paus, vemodigt men samtidigt andaktigt förväntansfullt. I den här lägenheten skapade jag mitt liv som det såg ut, som jag ville ha det just vid den här tidpunkten i mitt liv. Och jag var nöjd, jag kunde ha stannat här till min tid i Umeå var slut på riktigt, fortsatt leva som jag gjort och trivts riktigt bra. Men en del av charmen med att leva är att man aldrig riktigt vet vad som kommer att hända härnäst. Planer ändras. Så det här är en paus, ett steg åt sidan för att följa en annan väg för en liten stund. Och du vet ju lika väl som jag att det här kommer att bli bra. Riktigt jävla fantastiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar