C

Även i paradiset kommer nätterna då det är svårt att sova. Inatt är det du C, som spökar i bakhuvudet.
Ibland kommer jag ihåg att jag saknar dig något så fruktansvärt. Inte bara här, utan alltid, i det som har blivit våra liv, märkvärdigt separerade från varandra. Jag minns den gamla tiden, då varje tanke var svår och varje resonemang komplicerat. När allting skulle ältas och vädras. Jag minns breven vi skickade, fram och tillbaka, med tankar vi ville dela och våra egna kärleksförklaringar. Jag minns hur nära vi stod varandra, hur du var grundstenen jag kunde vila stora delar av det vi hade på. Och även om jag inte saknar den tiden längre så saknar jag dig. Du finns fortfarande där och du är i många avseenden samma person fortfarande, samma person jag fastnade för den där första dagen på ett barnkalas i Långsjön eller var det nu var. Minns du? Du var ny och jag gillade nog egentligen inte så många av de andra barnen.
Jag visste nog aldrig allt om dig, men jag kanske visste mest. Nu vet jag knappt någonting och på något sätt stör det mig. Hur är ditt liv? Vad tänker du på? Bär du fortfarande solen runt din hals? Ditt hjärta är alltid runt min, varje dag.
Så nu sitter jag här i ett rum i ett land så långt borta man någonsin kan komma och hoppas på att vi nån gång ska vara sådär nära varandra igen som vi en gång var. Vi borde vara mer än vänliga ord.
Och jag undrar vad du gör.