Jösses vad tiden går fort när man har... roligare än hemma! Jo, jag har rätt roligt. Sarah och Will klagar på att det händer för lite i Penrith, att det inte finns nåt att göra. Men jag menar på att man ska ju liksom bo här ett halvår, det kan inte hända saker varenda dag. Vill man göra något så finns det ändå saker, som forsränning, ishockeyrink, blue mountains, alla affärer man behöver och den miljon ställen att äta på. Det räcker liksom. Om man ändå inte är nöjd så tar det en timme med tåg till Sydney, det kostar 40:- tur och retur så det är inte farligt. Tågen går dessutom rätt ofta, så det är bara att hoppa på ett. Jag bor hellre nära skolan och pendlar till stan när jag vill göra saker, än att bo i stan och pendla till skolan varje dag. Däremot vill man ju gärna planera in lite speciella saker när man ändå är här. Det här har jag kommit fram till so far:
* Paddys market i Sydney
* Josh Pyke-konsert!
* Opera
* Nästa storfilm på IMAX
* Utgång i Sydney
* Djuphavsfiske
* En tur till Melbourne för att hälsa på Kate i September
* Förhoppningsvis Nya Zeeland med Megan i November
* End of the year residential ball i Sydney Harbour
Det är dessutom Vickis födelsedag nästa vecka, så vi ska ha en fest med vintage-tema och Vicki tvingar mig att handla kläder. Jag har dessutom lovat att gå ut på onsdag, fastän det säkert är en jättedålig idé eftersom jag har lektioner tidigt på torsdag och om vi går på Embassy kan jag inte gå hem när jag vill. Well, det löser sig nog.
Min sista housmate har kommit hit nu, Laura från Kanada. Hon är rödhårig och högljudd men himla rolig. Jag tror att den här terminen kommer att bli fantastisk, och ni ska inte vara så säkra på att jag någonsin kommer hem igen...
Will har flyttat ut nu, men han kommer ändå bo här onsdag, torsdag och fredag eftersom han har lektioner då. De senaste dagarna har vi dock hängt en massa och det har varit sweet. Han är en sådan sötnos, hur gentlemannamässig som helst men ändå med en rejäl dos av den där grabbiga lantisgrejen där han går klädd i friluftskläder och inte har en aning om hur man knyter en slips.
Jag är dessutom lite halvt förälskad i min housmate Carly, hon är så himla charmig och söt och generös. Det är också en sån där grej, för de som bor här sedan länge är man bara en random international, en i raden av folk som kommer och går. Det är lite tråkigt, för man vill ju komma folk nära och skapa relationer som kan vara i åratal. Men samtidigt förstår jag ju, de har lärt sig att folk försvinner och det är inte värt att anstränga sig. Fastän de gör det ändå, alla är supertrevliga och bjuder in en överallt och efter en vecka har man gått från: "Hey, how's it going?" till: "Hiiii! How aaaare yooou?!" följt av en kram.
Visst saknar jag er därhemma, men jag vet ju att ni som räknas är kvar när jag kommer hem. Om jag kunde ta hit er allihopa så ni får uppleva det här fantastiska landet så skulle jag. Jag lovar er, som jag sa till Ea: färgerna är klarare här. De är verkligen det. Livet är enklare.
* Paddys market i Sydney
* Josh Pyke-konsert!
* Opera
* Nästa storfilm på IMAX
* Utgång i Sydney
* Djuphavsfiske
* En tur till Melbourne för att hälsa på Kate i September
* Förhoppningsvis Nya Zeeland med Megan i November
* End of the year residential ball i Sydney Harbour
Det är dessutom Vickis födelsedag nästa vecka, så vi ska ha en fest med vintage-tema och Vicki tvingar mig att handla kläder. Jag har dessutom lovat att gå ut på onsdag, fastän det säkert är en jättedålig idé eftersom jag har lektioner tidigt på torsdag och om vi går på Embassy kan jag inte gå hem när jag vill. Well, det löser sig nog.
Min sista housmate har kommit hit nu, Laura från Kanada. Hon är rödhårig och högljudd men himla rolig. Jag tror att den här terminen kommer att bli fantastisk, och ni ska inte vara så säkra på att jag någonsin kommer hem igen...
Will har flyttat ut nu, men han kommer ändå bo här onsdag, torsdag och fredag eftersom han har lektioner då. De senaste dagarna har vi dock hängt en massa och det har varit sweet. Han är en sådan sötnos, hur gentlemannamässig som helst men ändå med en rejäl dos av den där grabbiga lantisgrejen där han går klädd i friluftskläder och inte har en aning om hur man knyter en slips.
Jag är dessutom lite halvt förälskad i min housmate Carly, hon är så himla charmig och söt och generös. Det är också en sån där grej, för de som bor här sedan länge är man bara en random international, en i raden av folk som kommer och går. Det är lite tråkigt, för man vill ju komma folk nära och skapa relationer som kan vara i åratal. Men samtidigt förstår jag ju, de har lärt sig att folk försvinner och det är inte värt att anstränga sig. Fastän de gör det ändå, alla är supertrevliga och bjuder in en överallt och efter en vecka har man gått från: "Hey, how's it going?" till: "Hiiii! How aaaare yooou?!" följt av en kram.
Visst saknar jag er därhemma, men jag vet ju att ni som räknas är kvar när jag kommer hem. Om jag kunde ta hit er allihopa så ni får uppleva det här fantastiska landet så skulle jag. Jag lovar er, som jag sa till Ea: färgerna är klarare här. De är verkligen det. Livet är enklare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar