Micra-substitut

Det är inte klokt hur fort tiden går egentligen, alldeles nyss packade jag kartonger och ordnade med papper för att åka hit, nu sitter jag här i mitt eget rum i världens bästa unit och känner mig oväntat hemma. Regnet är inne på sin andra dag, jag hör det taktfasta droppandet på taket under stuprännan. Laura sover fortfarande på sitt rum, pojkarna är borta över helgen och Carly har precis vinkat adjö till sin pojkvän som ska till Thailand i tre veckor. Enda anledningen till att jag är vaken är för att Megan precis kom förbi i paniktillstånd eftersom hon försovit sig till jobbet.
Eftersom Tim åker iväg idag så får Carly tillbaka sin bil som han har haft. Carly har inget körkort, så istället är det jag som får köra. Och som jag har längtat. Friheten i att ha en egen bil är här igen, och nu ska jag bara öva på att köra på fel sida vägen en stund, så är jag redo att dra ut i världen. Det roliga är att alla refererar till det som: "du har ju bil nu!" när jag ju egentligen inte alls har nån bil, Carly har bil och jag får köra den. Men Carly är underbar, så jag får nog låna den när som helst.

I torsdags var vi tjejer ut i Sydney och åt middag, sedan gick vi på en välgörenhetsgrej för hennes sportklubb eller nåt sånt. Det var praktiskt taget en nattklubb som de hade hyrt.
Maten på The Orient var helt okej, fast jag önskar att jag hade beställt en ordentlig stek. Men det var dyrt. Jag tog en Chocolate Lava Pudding till efterrätt i alla fall, det var kanske den godaste efterrätt jag någonsin har ätit. Jag dog lite grann precis där.
På nattklubben hade vi också roligt, det var jag, Vicki, Sarah, Carly och Laura. Med Laura har man aldrig tråkigt, hon är så sjukt underhållande. Vi tog galna bilder och dansade till några utvalda låtar. Vårt bord hade en liten flirt med ett bord med pojkar också, en av dem kom över till Carly, han hade blivit utmanad att lägga armen runt henne, så han sa: "Do you want to play a game?" och Carly gick med på det. "Let's count shoulders!" Så räknade han ett och två på sig själv och tre och fyra på Carlys axlar. På fyra smög han armen runt henne för att ta på hennes axel. Ehm, det funkar inte lika bra i text, men det var ett bra trick i alla fall! Testa det pojkar, det funkar. =)
Sedan när vi dansade så pratade jag med en himla charmig pojk på dansgolvet, precis när han skulle fråga mig nånting så var vi tvungna att gå för att hinna med tåget... Det var tråkigt. Hade vi stannat ett par minuter till hade jag säkert fått ett telefonnummer. =P Ah well. Jag tror att Carly tog det som hennes privata mission att skaffa fram det där numret, eftersom det var nån från Uni Games och hon därför kan luska fram det. =P Kanske. Whatever.

Vi börjar alla lessna på Wills attityd nu, han är frustrerad och slänger saker omkring sig och upprepar: "It's disguisting, this situation. My whole situation is disguisting!" Och okej, han har svårt att fatta beslutet, men nu har han hållt på att vela fram och tillbaka i nästan två veckor och det blir inte bättre. Om han kommer gnälla såhär hela terminen så vill jag fasen att han ska åka hem. Jag har lessnat på att vara snäll och förstående när han har sina break-downs. Det har alla andra med, och fortsätter han såhär så kommer vi börja undvika honom.

I alla fall, idag ska vi åka och handla med biiiiilen, så det är väl bäst att jag klär på mig och börjar öva.

En sak jag måste säga... att vara här har fått mig att inse hur fantastiska många där hemma är. Inte för att alla här suger, utan för att ni bryr er så mycket! Som Erika som skickar paket värd miljoner, eller som Talel som fixar OS X som jag så desperat behöver. Jag önskar att jag kunde skicka tillbaka något likvärdigt, men för mig betyder det faktum att ni ens anstränger er så otroligt mycket mer än något jag någonsin skulle ha råd att skicka.
Australien skulle inte vara densamma om ni inte fanns där hemma och tog hand om mig.