Jag gick sönder när han sa att han skulle åka hem till Coffs innan jag åker hem till Sverige. Jag trasades sönder som ett rullrån i händerna på en ettåring. Det brast för mig, och innan jag hunnit samla ihop bitarna var den där. Den där ängsliga, bekymrade frågan: "Are you okay?" Och det var jag ju inte. Det är jag ju inte. Jag grät. Med ansiktet mot hans bröst grät jag. Med hans armar omkring mig lät jag tårarna rinna. Och så kom den där andra frågan: "Do you want to talk about it?" och herregud vad jag ville prata om det. Men det gick inte. Det kom inte ett ord över mina läppar, trots de tusentals frågor som kämpade om uppmärksamhet i mitt huvud. Hur förklarar man vad man känner, hur luftar man alla sina farhågor, när man samtidigt är vettskrämd för att det är för tidigt för att visa hela sin neurotiska sida? Det gick inte, det fanns ingenting jag kunde säga. Så han höll om mig, och jag grät, och han kläckte ur sig årets dummaste kommentar: "Everything has to end sometime" och jag ville bara skrika att det måste det inte alls, det behöver inte vara ett slut, bara ett nytt kapitel, eller en passage på väg till något bättre. Men jag sa ingenting. För jag hade tappat alla ord, glömt bort all min engelska. I mitt huvud rabblade jag allt jag ville säga, på svenska, ord för ord, om och om igen.
Till slut fick jag ur mig att jag aldrig hade tänkt komplicera saker såhär, att jag kommer bli så himla ledsen när jag måste åka. Han sa att han inte heller hade planerat det och att han kommer att bli "pretty fucking sad" han med. Och sedan låg vi där, tills han insåg att han inte skulle kunna sova om han stannade, och med tentaplugg framför sig hela dagen imorgon klev han upp och gick. Och genast blev det tomt. Något som saknades.
Så vad händer nu? Ställer jag in mig på att den 10e december är the end of life as it has become? Åker jag hem inte bara med sorgen av att lämna det här landet och de här människorna bakom mig, men även det bästa som kan ha hänt mig sedan... ja sedan för alltid, egentligen. Åker jag hem och börjar om mitt liv, tusen erfarenheter rikare, men med en saknad jag kommer ha svårt att skaka av mig? Eller slänger jag bort verkligheten för något jag egentligen inte alls kan vara säker på än?
Det var inte meningen att det skulle bli såhär. Vad var det jag sa innan jag for? "Nej, jag ska inte komplicera saker och ting"
....
1 kommentar:
Är det inte något alternativ som väger tyngre? End of life as it has become eller att kasta bort verkligheten? Jag tror att du blir tvungen att åka hem och börja om, tusen erfarenheter rikare. Det är ju tråkigt att säga det men du har ju varit med om något fantastiskt som i framtiden kommer att hjälpa dig oerhört nu när du vet vad du vill ha. Men vad tusan, det finns väl ingenting här hemma som hindrar dig ifrån att åka tillbaka när du varit hemma och vänt?
Skicka en kommentar