Like waking up all alone

Att bo i ett hus med fyra andra är underbart eftersom man har som en egen liten familj när ens egen är långt, långt borta. Det är dock inte alltid lätt att finna egentid, eller i det här fallet, tvåsamhetstid. Det tar liksom lite grann emot att stänga in sig på rummet, för vilken orsak det än må vara, när man vet att det sitter fyra-fem personer en trappa ner och med all säkerhet har vilda diskussioner om vad som pågår bakom min stängda dörr. Det dödar liksom romantiken. Och gör så att karln i fråga föredrar att vakna upp i sin egen säng så han slipper de retsamma kommentarerna. Jag däremot, kan hantera kommentarerna, men inte det faktum att varje gång han går hem så förlorar vi lite tid som vi kunde ha haft tillsammans. För hur bajs det än är så kvarstår faktum att varje dag är en dag närmare slutet. Och jag vill inte slösa mer tid.