Här i nedre delen av världen händer det grejer, samtidigt som det känns som att tiden står still. Nej, nu ljög jag, tiden rusar förbi alldeles för fort och jag har insett att jag inte är redo för hemfärd, än på långa vägar.
Flickorna, det vill säga Vicki och Sarah, åkte norrut till Queensland i måndags, Carly åkte västerut för att göra sin lärarpraktik, Laura åkte österut till Nya Zealand för att semestra med sina föräldrar. Jag däremot, satt kvar i soffan och vinkade adjö. Megan följer efter flickorna på fredag, och Jono åker hem imorgon. Kvar i huset är då jag och Ross. Åtminstone till på fredag när Carly kommer hem igen. Man skulle kunna tro att jag sörjer min brist på äventyr för tillfället, att jag skulle kunnat ge vad som helst för att följa med till Queensland. Och så var även fallet, för några veckor sedan. Men i och med den här nya förändring som har skett, den här "jag-känner-mig-inte-så-singel-längre"-grejen, så är jag rätt glad över att jag var för pank för att åka på äventyr. Jag och Kody umgås varje dag, fastän jag försöker låta bli att störa honom när han pluggar, han har två tentor kvar. Mest ser vi på film och hånglar, men han lagar även mat till mig när jag klagar på att jag är för fattig för att äta, och han tar med mig på bio när jag säger att jag är uttråkad. Det spelar egentligen ingen roll vad vi gör, bara jag får vara med honom. Och det är så himla bra. Och så himla dåligt. Jag vill inte tänka på hur bajsigt det kommer att bli att skiljas från honom, eller hur vi inte har pratat om att det finns en chans att vi kan hålla ihop på distans. Eller hur omöjligt allt verkar. Jag vill helst bara tänka på hur skönt det känns att höra hans hjärta slå under mitt öra, och hur avslappnande det är med hans fingrar i mitt hår. Jag vill bara komma ihåg hur lycklig jag är just nu, och hur gott han luktar. Men hjärnan fungerar tyvärr inte riktigt så, och jag påminns hela tiden om den oundvikliga framtiden. För oavsett vad, så kommer den suga. Åtminstone ett tag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar