Frågan man inte ställer

Jag har märkt en sak. När folk frågar om min tid down under så frågar de först hur det har gått med lägenheten. Om de inte har läst bloggen eller pratat med nån som har läst bloggen så stannar frågorna oftast där, förutom de vanliga "hur har du haft det?" och "vill du åka tillbaka?"
Om de har läst bloggen är nästa fråga: "Hur går det med killen?" och det är en fråga jag har diskuterat med mig själv i evigheter, och vädrat till dödagar här på bloggen. Och allt det jag vill berätta har jag skrivit här, eller pratat med de jag vill delge det. Jag önskar att jag orkade svara på era frågor, men när jag inte kan gömma mig bakom tangentbordet så syns ju tårarna i ögonvrån när jag tänker på det och det känns bara jobbigt.
Men, en fråga ingen ställer är om den tredje av de händelser som var av störst betydelse under det här halvåret. Ett känsligt ämne, absolut. Det är svårt att veta hur man ska röra sig omkring det. Det är den om Wills död. Den hade stor inverkan på allt, vände delar av min värld upp och ner. Och även om det fortfarande gör mig enormt ledsen att tänka på det, så känns det lite underligt att inte nämna honom alls. På res pratade vi om honom hela tiden, sökte tröst hos varandra när vi saknade honom lite extra. På något vis kändes han mer närvarande på det sättet. Varje gång något av betydelse hände gick vi upp till hans träd allihopa och sände honom en tanke. Och att vara här, och prata med och om alla de andra jag träffade där nere, men inte nämna Will, känns på något sätt fel. Och jag märker att om jag tar upp det, om så bara inom en parantes, så märker jag hur folk blir obekväma och skruvar lite på sig. Och jag förstår det! Absolut, man har ju ingen aning om vad man ska säga i det läget. Det känns bara konstigt, som sagt. Men, det är väl som det är. Som det har blivit.