Jag fick ett plötsligt återfall. En nygammal känsla av förlust och saknad. Jag trodde att det skulle vara lättare nu. Men en återblick fick allt det där jag känt att strömma igenom mig igen, fick det där salta att leta nya vägar i gravitationens riktning. Allt känns så orättvist. Så meningslöst.
Som att varför fick det som var bra inte vara bra?
Jag låter det skölja över mig, låter känslan ta över en stund, finner en sjuklig tröst i hopplösheten, i det faktum att ingenting har blivit lättare. Finner en tröst i att det beslut jag till 90% har fattat verkar vara det rätta. Försöker ändå intala mig själv att vänta med att fatta beslutet. Men det är inte lätt, inte när alla verkar vara så övertygade redan innan jag är det själv. Som att det vore nästa naturliga steg. Som att de har väntat sig det hela tiden.
Idag, Ingvar, som jag nästan aldrig pratar med, som inte vet något om mig eller ens träffar mig särskilt ofta. Mormors svåger liksom, så långt bort i släktträdet vi nästan kommer. Det första han säger när vi ses är: "Jaha, när ska du åka tillbaka då?" Och jag ser min mammas min, de sorgsna ögonen som tycks bönfalla mig om att inte försvinna, och jag vet inte vad jag ska säga. Låter bli att fatta beslutet en liten stund till.
Pratar med K på internet, diskuterar ingenting av relevans. Men det är ändå... Vi har kommit in i en rutin. I stort sett varje morgon och varje kväll, båda lika angelägna. Och det vi sa om att låta det som händer hända känns som ord som sagts bara för att de behövde sägas.
Jag ser det andra har och jag vill ha det själv. Ännu svårare nu, för jag vet vart jag kan få det. Vet att det enda som krävs är lite tid och lite förberedelser. Saknad.
Och så Idas J som bara tittade på mig när jag sa att jag inte ville åka tillbaka på grund av K. Tittade på mig och frågade: Varför inte? Utan ord undrade om det inte var nog, om jag inte var tillräckligt säker? Och än en gång en situation där jag tappade orden. Hur förklarar man den kamp mellan logik och fantasi som ständigt pågår? Mellan vad jag hoppas på och vad jag befarar.
Det här är inte lättsamt. Det borde kanske vara det. Jag menar för er skull. Men jag har nog slutat med hemligheter. Det finns inte så många sånna kvar nu. Jag har nog aldrig varit såhär exponerad för såhär många människor.
Men det orkar jag inte bekymra mig om.
Love made visible
The truth is unstoppable
Touch your hand but all my words are gone.
Love made visible
The waves are unbreakable
Holds you up, lets me float to the shore.
Love made visible
The feat is inpossible
Make a move but all my words are gone.
Som att varför fick det som var bra inte vara bra?
Jag låter det skölja över mig, låter känslan ta över en stund, finner en sjuklig tröst i hopplösheten, i det faktum att ingenting har blivit lättare. Finner en tröst i att det beslut jag till 90% har fattat verkar vara det rätta. Försöker ändå intala mig själv att vänta med att fatta beslutet. Men det är inte lätt, inte när alla verkar vara så övertygade redan innan jag är det själv. Som att det vore nästa naturliga steg. Som att de har väntat sig det hela tiden.
Idag, Ingvar, som jag nästan aldrig pratar med, som inte vet något om mig eller ens träffar mig särskilt ofta. Mormors svåger liksom, så långt bort i släktträdet vi nästan kommer. Det första han säger när vi ses är: "Jaha, när ska du åka tillbaka då?" Och jag ser min mammas min, de sorgsna ögonen som tycks bönfalla mig om att inte försvinna, och jag vet inte vad jag ska säga. Låter bli att fatta beslutet en liten stund till.
Pratar med K på internet, diskuterar ingenting av relevans. Men det är ändå... Vi har kommit in i en rutin. I stort sett varje morgon och varje kväll, båda lika angelägna. Och det vi sa om att låta det som händer hända känns som ord som sagts bara för att de behövde sägas.
Jag ser det andra har och jag vill ha det själv. Ännu svårare nu, för jag vet vart jag kan få det. Vet att det enda som krävs är lite tid och lite förberedelser. Saknad.
Och så Idas J som bara tittade på mig när jag sa att jag inte ville åka tillbaka på grund av K. Tittade på mig och frågade: Varför inte? Utan ord undrade om det inte var nog, om jag inte var tillräckligt säker? Och än en gång en situation där jag tappade orden. Hur förklarar man den kamp mellan logik och fantasi som ständigt pågår? Mellan vad jag hoppas på och vad jag befarar.
Det här är inte lättsamt. Det borde kanske vara det. Jag menar för er skull. Men jag har nog slutat med hemligheter. Det finns inte så många sånna kvar nu. Jag har nog aldrig varit såhär exponerad för såhär många människor.
Men det orkar jag inte bekymra mig om.
Love made visible
The truth is unstoppable
Touch your hand but all my words are gone.
Love made visible
The waves are unbreakable
Holds you up, lets me float to the shore.
Love made visible
The feat is inpossible
Make a move but all my words are gone.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar