Man väcker en ångest när man dövar en annan

Jag orkar inte. Det är för jobbigt. För mycket. Det kräver för mycket energi. Jag kan inte börja ta tag i det, för bara tanken på hur mycket det är som behöver göras gör mig trött ända in i själen. Så jag drar ut på det, för vem vet, kanske löser det sig av sig själv om jag bara väntar lite till? Underligare saker har hänt.

Och det är ohälsosamt, det här beroendet. Det kan aldrig bli lika bra.

Jag önskar du var här och höll min hand, stod bakom mig när jag inte riktigt orkar stå ensam. Jag önskar du visste vad du borde säga, önskar du hade mer ord att dela med dig av. Jag önskar du vore närmare, starkare. Önskar att du kunde beskydda mig. Jag önskar att du kunde hålla om mig när väggarna rasar, önskar att du kunde ge mig av din värme när jag söker tröst. Mest av allt önskar jag att allt inte kändes så fruktansvärt svårt när du inte är här.
Och jag är livrädd för att du ska glömma bort hur bra det var. Att du ska tröttna på att det inte räcker till. Du får inte släppa taget och gå vidare för då faller jag, faller allt. Du måste vara lika beroende som jag. Men jag är rädd för att vi ska tappa taget.
Det har ingen betydelse längre. Beslutet är fattat. Det kändes enkelt men när jag tänker på det så var det enormt svårt.
Snälla rara, håll dig kvar. Jag behöver dig. Jag känner mig så ensam.