Ovälkommen sanning

Ett samtal med Z igår skapade en nerförsbacke i berg-och dalbanan. Säkert inte medvetet, men ibland när man frågar om råd är det bara för att man redan vet svaret men inte vill låtsas om att man gör det. Samtidigt är det ovanligt att få höra den nakna sanningen när man faktiskt frågar efter den. Hur det ser ut i andras ögon. Och hur blind man kanske blir.
Så nu vet jag inte hur jag ska göra. Eller vad jag ska säga. För något måste jag säga. Eller måste jag?
Det är i alla fall ett par timmar kvar tills jag måste veta vad jag ska tänka, känna, tycka.

Jag kanske ska sova en stund. Eller äta. Mat är ju gott.