Ett samtal med Surr får mig att tänka på allt det där som hände. Och om det faktum att hur folk än försöker eller vill förstå så kommer de aldrig att komma lika nära som henne, eller de andra. Så många tårar som har torkats av dessa människor, så många kommer ni aldrig att få se. Inte från mig. Och det är en annan sorts sårbarhet än den jag visat för er i ett par månader nu, en naknare sanning, en underförstådd samhörighet. Inte lika många ord, men desto ärligare. Det finns ingenting som kan förklara det, eller det faktum att jag känner mig bunden till de här människorna på ett sätt som jag aldrig känt för någon annan någonsin förut. Och det är en av anledningarna till att jag måste åka tillbaka. För bara med deras värme runtom mig kan jag känna mig hemma igen.
Och jag är livrädd för att tappa greppet, livrädd för att låta det rinna mig ur händerna.
Men all min energi går åt till att vara rädd. Det finns ingenting över för att ta tag i skola, advokater, kronofogdpapper, städning av lägenheten eller socialt umgänge. Jag flyter bara med, väntar på att tiden ska gå.
Men det är väl inte så det är meningen att det ska vara?
Och jag är livrädd för att tappa greppet, livrädd för att låta det rinna mig ur händerna.
Men all min energi går åt till att vara rädd. Det finns ingenting över för att ta tag i skola, advokater, kronofogdpapper, städning av lägenheten eller socialt umgänge. Jag flyter bara med, väntar på att tiden ska gå.
Men det är väl inte så det är meningen att det ska vara?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar