Verbalt önskemål

Jag gillar ju som bekant att gömma mig bakom tangentbordet när jag uttrycker mig i ord, det är tusen gånger lättare att skriva sånt som är svårt att säga. Men i slutändan räcker inte skrivna ord riktigt ända fram. Det är svårt att förmedla toner och känslor. Jag saknar tonlägesskiftningarna i den där underbart bekanta rösten. Saknar sarkasmen och de retsamma kommentarerna som är så svåra att tolka ordentligt när allt man har är bokstäver på en skärm. Mest av allt saknar jag värmen och närheten som så fort blev så självklar. Det som gör mig mest ledsen är att det verkar så omöjligt, trots planer och förhoppningar. För en tiondel har passerat och jag känner mig som en trasig hög av skärvorna jag brukade bestå av. Ibland undrar jag om det vore lättare att låta bli helt och hållet, men jag misstänker att det bara skulle göra saken värre. Varför är det så sinnessjukt länge till skolan är slut? Och hur kommer det sig att tiden går så galet sakta nu när den har gått så fort förut? Orättvist.

Idag är det söndag, och jag borde ta mig i kragen och möta upp med AnnA. Dessutom ska vi byta nåt filter i micran, jag och paps. Så hoppas jag att den fungerar som den ska sen, annars bryter jag ihop och skiter i det här.