Ännu en loop

En fet jäkla grop i vägen, det är vad den här dagen har varit. Eller egentligen ska man väl se det positivt, som Anna säger, och vara glad för bekräftelsen. Men det känns bara så himla hårt. Som att jag bär ansvaret för allt som är skit, inte bara i mitt liv. Allt är mitt fel. För jag var den som fattade beslutet, jag var den som gjorde valet.

Så idag känner jag något som är så enormt bitterljuvt, som ett steg framåt men en svidande påminnelse om alltings jävlighet. Idag saknar jag en extra stor mängd.
Det känns inte som att jag pallar en månad till, eller ens en dag. Och klumpen som sitter fast i halsen hindrar mig från att andas obehindrat. Jag får panik när jag tänker på sex månader till. Så hur gör man? Hur klarar man av att bara fortsätta... finnas till?

Om jag hade pengarna skulle jag åka nu. Jag skulle boka ett flyg imorgon och vara på väg till Sydney innan veckan var slut. Jag skulle klura ut hur jag skulle kunna klara nästa kurs på distans och sedan skulle jag bara skriva min C-uppsats. Men nu har jag inga pengar. Så jag måste stanna. Jobba. Spara. En dag i taget. Sitt kvar i vagnen tills tåget har stannat.

why arent you here?
i miss you, and im sick of being alone