Det är i princip lördag, bara ett fåtal minuter kvar. Grannarna ovanför måste äga en dansmatta, för det är samma rytmiska dunkande helg efter helg. Jag bryr mig inte, jag kan nog sova genom det mesta om jag är trött. Något jag fått höra om och om igen.
Jag har en känsla, på nåt vis. Som så många gånger förut. Imorgon imorgon. Imorgon en ny pusselbit. Imorgon en färsk laddning syre. Imorgon ord som lindrar som balsam.
Ännu ett lågvattenmärke idag, i raden av lågvattenmärken som har varit min vinter. Eftersom min bil numera är totalt stendöd på grund av denna fruktansvärda kyla så kommer jag liksom... ingenstans. Fick därför tigga skjuts med grannen ner på Maxi för att handla lite föda. Eftersom jag kände att det var smart att passa på att handla ordentligt när jag väl hade tillgång till bil så köpte jag mat så det skulle räcka ett tag. So far so good. Men när jag lämnade fram Visakortet i kassan fick jag återigen det där meddelandet vi alla fasar: "Köp medges ej." Nä, jag hade inte tillräckligt med pengar på kortet för att köpa mat. Jag fick vända mig mot Joanna och snällt be om hennes sambos kort istället. Jag skämdes. Det är tur att Peter har djupa fickor...
Två veckor till lön. Två veckor.
Hur var det nu det här med tid? Aldrig i den takt man vill. Och just nu, alldeles för sakta.
Jag är så trött nu. Så trött på att klättra uppför det här jäkla berget. När får man vara uppe?
Jag har en känsla, på nåt vis. Som så många gånger förut. Imorgon imorgon. Imorgon en ny pusselbit. Imorgon en färsk laddning syre. Imorgon ord som lindrar som balsam.
Ännu ett lågvattenmärke idag, i raden av lågvattenmärken som har varit min vinter. Eftersom min bil numera är totalt stendöd på grund av denna fruktansvärda kyla så kommer jag liksom... ingenstans. Fick därför tigga skjuts med grannen ner på Maxi för att handla lite föda. Eftersom jag kände att det var smart att passa på att handla ordentligt när jag väl hade tillgång till bil så köpte jag mat så det skulle räcka ett tag. So far so good. Men när jag lämnade fram Visakortet i kassan fick jag återigen det där meddelandet vi alla fasar: "Köp medges ej." Nä, jag hade inte tillräckligt med pengar på kortet för att köpa mat. Jag fick vända mig mot Joanna och snällt be om hennes sambos kort istället. Jag skämdes. Det är tur att Peter har djupa fickor...
Två veckor till lön. Två veckor.
Hur var det nu det här med tid? Aldrig i den takt man vill. Och just nu, alldeles för sakta.
Jag är så trött nu. Så trött på att klättra uppför det här jäkla berget. När får man vara uppe?
1 kommentar:
Åh, skräcken! Tur att Peter var med. Tänk om du hade varit ensam och fått stå och plocka bort vara efter vara. Tur att man kan självscanna och checka ut själv nuförtiden så att ingen ser om det inte skulle finnas cash :). Hoppas att du har sovit gott. Jag kan också sova genom ett krig. Ja, till och med brandvarnaren.
Skicka en kommentar