En av alla dem som drabbas då och då av nåt jag vill förklara

Fan, denna jävla sömnlöshet. Triggad av en bekännelse jag inte behövde höra. Den har ingenting med mig att göra, men den gnager i kanten ändå. Irriterar. Jag blev så besviken bara. Tappade tron på att nånting någonsin kan hålla. Och så tänker jag, om det drabbade mig själv, förödelsen det skulle innebära, trots det smärtsamma faktum att jag inte har någon rätt att känna av denna förödelse.

Det susar därinne, minnen blandas med framtidsvisioner, en salig röra utan ände.
En hunger. Och den gäckande sömnen.

Kommer han inte hem snart? Kommer jag inte hem snart?