En liten andningspaus

Jösses, det känns nästan som att jag inte haft tid att blogga på evigheter. Lika väl det, jag har ändå inte haft nåt att skriva om. Dagarna kretsar mest kring att förbereda mat, jobba på med grupparbetet på skolan och jobba. Dessutom försöker jag hålla upp den här extremt viktiga relationen som kräver en massa omvårdnad men som ändå absolut är värd det i slutändan. Det är lite kämpigt, men det går framåt. För varje dag jag fyller med aktiviteter är det en dag mindre då jag bara väntar på att tiden ska gå. För varje dag kommer jag närmare de dagar då tiden går i ett normalt tempo igen. Det känns närmare hela tiden, och det är jag tacksam för. Ändå känner jag mig jäktad. Det känns som att jag måste skynda på dagarna så att så lite saker som möjligt hinner ändras. Fast det kan jag ju förstås inte, det som händer händer. Så nu fokuserar jag på att förbereda mig så mycket jag kan. Ska ansöka om visum så fort jag får lön.

Men nu kallar jobbet återigen på min uppmärksamhet. En stund.