Kvällstankar

Ikväll tänker jag på hur livet liksom vrider och vänder på sig hela tiden, man är aldrig beredd på vad som ska hända. Jag var inte beredd på att få ett erbjudande om att åka till Sydney, det kom som en blixt från en klar himmel och slog ner i mitt annars så välordnade liv. Jag hade kontroll. Jag visste vart jag var på väg, vad nästa steg var, vad jag ville göra och hur jag skulle hålla kvar vid den kontrollen. Sedan tog jag en risk, en chans. Jag skakade om allt det jag kände till och hamnade någon helt annanstans. Jag hade ingen kontroll över huvud taget, men jag kämpade för att få grepp. Och till slut fick jag det. En ny plan. Och sedan vred livet på sig igen, vände håll utan att fråga först. Pang! sa det och så var jag plötsligt i en ekonomisk kris, min första någonsin eftersom jag alltid varit extremt duktig på att hushålla med pengar. Pang! sa det snart igen och jag upplevde alla de känslorna som kommer med att någon man lever nära dör för egen hand. Skulden, ångesten, saknaden. Pang! jag hittade någon att hålla fast vid, någon att älska som verkade känna detsamma. För första gången någonsin kände jag mig hemma hos någon. Och Pang! så tog allting slut. Jag visste att det skulle hända men jag vägrade låta hjärnan ta till sig det på riktigt förrns det var för sent. En ny vändning, och jag var hemma igen. Och det förväntades av mig att jag skulle ignorera de vridningar och vändningar jag hade genomgått, och gå tillbaka till där jag var innan, gå tillbaka till att ha kontroll. Och ni ska veta att jag försökte, men jag fick aldrig riktigt grepp på det igen. Har ännu inte riktigt tagit kommandot i mitt eget liv. Så jag insåg att det inte går att ignorera de där vändpunkterna. Att det handlar om att anpassa sig till varje ny situation och göra en ny plan utefter de nya förutsättningarna. Så det var vad jag gjorde. Jag måste tillbaka, för att se vad som händer, testa mina vingar, leva på den plats på jorden där jag känner mig som mest hemma, där jag upplevt de största av mitt livs vändningar hittills. Jag måste avsluta det jag har påbörjat.
Kanske har jag nån slags kontroll nu. Eller jag försöker i alla fall få det. Jag har lärt mig att det inte finns några garantier för något. Att varje dag är en ny livstid och att vad som helst kan hända, oavsett om man vill det eller inte. Hur livet kan vända på en femöring och aldrig bli sig likt igen.
Men det finns en charm i det med.