Paint the silence black

Jag vet inte vart det kom ifrån. Det bara kom. En lång dag på jobbet och så fick jag äntligen krypa ner i sängen och hoppas på att S har en lugn natt så jag får sova. Och nu sitter jag här och gråter. Kvällen var jobbig med fullständig tristess och inget att vila tankarna på. Började från ingenstans att tänka på Saknaden, på allt det där, alla ord och alla händelser. Tänkte på den sista dagen. Tårarna. Hur jag liksom slets sönder. I bilen tillbaka till S en låt, följt av ännu en, som liksom borrade taggen djupare. Och så sängen nu. Ingenting är annorlunda mot för igår och jag har inte varit på den här nivån på evigheter. Men herregud vad jag saknar honom. Det går upp för mig ibland vad jag har förlorat. Vad som verkar svårare och svårare att hitta tillbaka till. Och jag vill skrika så att alla hör, men samtidigt viska så att när saker ändrar sig behöver jag inte förklara för någon. För saker och ting ändrar sig alltid. Ingenting är konstant.
Men helvete vad det är svårt att hålla sig upprätt ibland. Jag saknar honom.