Ännu en morgon i högen av morgnar. Precis som igår och alla de exakt 99 morgnarna innan dess vaknar jag med samma tanke i huvudet, samma nyvakna instinkt. Och jag undrar hur länge det kan fortsätta. Förundras varje dag över hur det fortfarande är exakt likadant som för 99 dagar sedan. 100 dagar sedan. Och tänker att då måste det ju vara på riktigt. Det måste ju betyda att något åtminstone är stabilt. På något sätt.
100 dagar känns som en milstolpe. Som att den tuffaste biten är avklarad nu. Det är nerförsbacke förbi våren och sedan är det plötsligt sommar. Sommar och upplopp.
Jag håller fast och vägrar tappa greppet. Inte än. Inte när vi snart är halvvägs.
100 dagar känns som en milstolpe. Som att den tuffaste biten är avklarad nu. Det är nerförsbacke förbi våren och sedan är det plötsligt sommar. Sommar och upplopp.
Jag håller fast och vägrar tappa greppet. Inte än. Inte när vi snart är halvvägs.
1 kommentar:
Svar: Åh, jag med! Hon är så himla duktig!
Jag har också tänkt på det. Tänker på det. Lite hela tiden. Har vi något att förlora? Jag är rädd för att bli hård som en sten bara för att jag innerst inne är så sårbar. Det finns ingen som helst logik, jag önskar att jag var mer rädd för att aldrig bli kär än att gå under den dag jag älskar någon som inte älskar mig.
Skicka en kommentar