Näe, det var tamejtusan inte mer spännande på jobbet heller. Ungefär samma som hemma, bara att jag får pengar. En rätt bra deal, kan tyckas, men tiden går så oerhört långsamt. Ännu långsammare, eftersom jag inte får se det jag vill på TVn, och alltså inte har något som distraherar mig.
Anna säger att hon saknar sin karl efter bara några timmar. Jag fnyser lite inombords och fnyser sedan lite utombords också. Men det förstår hon. Jag är bra på att fnysa och tycka att andra har det bättre. Något sånt där självömkande, som att jag vill säga: "jamen om ni tycker att ni har det illa, titta på mitt liv då!", som att jag alltid har det värre. Men det är ju inte sant. Jag har det inte alls illa. Det kunde varit väldigt mycket värre. Och jag försöker att inte tänka att: "ni är ju ändå i rätt tidszon", för det är bara orättvist. Det kan ju inte ni rå för. Och det är väl tur att ni är det, för tänk vad jobbigt om alla hamnade i olika tidszoner. Vad mycket tröstande och stöttande det skulle bli. Vad mycket gnäll och självömkan. Vad vi skulle tycka synd om oss själva. Vad vi skulle tycka synd om varandra. Det räcker faktiskt alldeles tillräckligt att jag tycker synd om mig själv, att ni tycker synd om mig, att jag tycker synd om er lite mindre än vad jag tycker synd om mig själv men ändå nog för att det ska räcka. Jo, för det gör jag ju. Och varje gång jag får tycka lite synd om er så tycker jag lite mindre synd om mig själv. På nåt sätt.
Fast det var ju inte det jag skulle skriva om. Men å andra sidan börjar allt jag tänker på bli lite uttjatat för bloggen, så det kanske var lika bra.
Jag har haft ett par bra dagar. En ansträngning från båda håll. En vilja. Och löften som får det att kännas säkrare, men även ökar på frustrationen över att det ligger så mycket tid ivägen. Men det får ändå sägas vara en bra vecka.
Nästa vecka ska också bli bra. Och gå fort.
Anna säger att hon saknar sin karl efter bara några timmar. Jag fnyser lite inombords och fnyser sedan lite utombords också. Men det förstår hon. Jag är bra på att fnysa och tycka att andra har det bättre. Något sånt där självömkande, som att jag vill säga: "jamen om ni tycker att ni har det illa, titta på mitt liv då!", som att jag alltid har det värre. Men det är ju inte sant. Jag har det inte alls illa. Det kunde varit väldigt mycket värre. Och jag försöker att inte tänka att: "ni är ju ändå i rätt tidszon", för det är bara orättvist. Det kan ju inte ni rå för. Och det är väl tur att ni är det, för tänk vad jobbigt om alla hamnade i olika tidszoner. Vad mycket tröstande och stöttande det skulle bli. Vad mycket gnäll och självömkan. Vad vi skulle tycka synd om oss själva. Vad vi skulle tycka synd om varandra. Det räcker faktiskt alldeles tillräckligt att jag tycker synd om mig själv, att ni tycker synd om mig, att jag tycker synd om er lite mindre än vad jag tycker synd om mig själv men ändå nog för att det ska räcka. Jo, för det gör jag ju. Och varje gång jag får tycka lite synd om er så tycker jag lite mindre synd om mig själv. På nåt sätt.
Fast det var ju inte det jag skulle skriva om. Men å andra sidan börjar allt jag tänker på bli lite uttjatat för bloggen, så det kanske var lika bra.
Jag har haft ett par bra dagar. En ansträngning från båda håll. En vilja. Och löften som får det att kännas säkrare, men även ökar på frustrationen över att det ligger så mycket tid ivägen. Men det får ändå sägas vara en bra vecka.
Nästa vecka ska också bli bra. Och gå fort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar