Det går i vågor, hopplösheten. Känslan av att vänta på något man inte vet vad det är. Nästan halvvägs nu. Det borde kännas bra. Men med tanke på att de här månaderna har gått i ultrarapid, i filmatisk betydelse, inte latinsk, så känns det som att lika mycket till är i princip omöjligt. Men jag vet ju att våren alltid går fortare. Och jag har massor att göra, med C-uppsatsen som ska bli klar och Uppsalaresa och födelsedagsbak och besök och packa och flytta och jobba och träna och allt vad det är. Jag vet ju det. Men ibland känns det ouppnåeligt. Och det känns som en evighet, men det är det inte och ibland undrar jag hur jag ska ha tid till allt jag måste göra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar