En buss på en väg till en plats

Jag tycker om att åka buss på vardagskvällar. Man är så ensam i sig själv när allt utanför fönstret är mörkt, bara lyses upp av skenet från en gatlampa här och där, världen rusar förbi och jag tappar liksom koncepten för en stund. Tidsuppfattning. Bussen är nästan tom, och i det fåtal ansiken som delar min värld för en stund kan jag se ungefär samma tomhet som jag själv känner. Kvinnan som sitter längst fram, kontrollerar varje kurva, väntar nervöst på sin hållplats. Världen ser inte likadan ut på natten, det är lätt att missa. Killen med dreads, säkert på väg hem från att ha spelat med sitt band, eller från att ha hängt i soffan hos nån kompis och skrattat och lyssnat på musik. Tjejen med blonderat hår, sotade ögon och träningsväska, hon vet inte vart hon är på väg eller vad hon ska göra när hon kommer dit, men hon vet att hon kan kontrollera hur hon ser ut när hon kommer fram. Det hade kunnat vara jag. På sätt och vis är alla jag. På sätt och vis är jag alla.
Vi delar en tystnad, en stillsam halvtimme medans vi alla är vilsna i våra egna tankar, en gemenskap i en buss mellan Ersmark och Carlshem som egentligen hade kunnat vara var som helst. Så når vi fram till slutet och kliver av tillsammans, och vips är vi främlingar igen. Människor jag inte kommer att känna igen nästa gång vi delar buss tillsammans.
Men det är lite av charmen.
Bussresor är bättre med främlingar.