Ett annat löfte

Jag har läst en massa bloggar. Rentav pinsamma mängder faktiskt. Och häromdagen insåg jag att de tråkigaste bloggarna, de där man bara suckar och scrollar neråt i jakt på nåt intressant, det är de som bara ältar problem hela tiden. Självömkande bloggar. Men det är skillnad på att gnälla och gnälla. Man kan gnälla på ett självironiskt, humoristiskt sätt, skratta åt sina problem och inbjuda andra att skratta med eller åt en. Sånna bloggar är roliga att läsa, då kan man sätta sina egna problem åt sidan och koncentrera sig på andras, mycket roligare, problem. Men tyvärr är de flesta självömkande bloggar inte alls roliga. Oftast är de bara deprimerande, och vore det inte för att man har nån slags sjuklig besatthet i att veta vad folk gör/tycker/tänker/känner hela tiden så skulle man ju sluta läsa. Man borde sluta läsa. Jag undrar ofta varför ni läser min blogg, till exempel. Jag kategoriserar mig numera i självömkande nummer två oftare än nummer ett, trots att det kanske fanns en tid då det brukade vara tvärtom. Fast jag har kanske inte insett det förrän nu, inte på riktigt. Jag önskar att jag kunde säga att jag ska sluta vara deprimerat självömkande och istället bli humoristiskt självömkande, men jag vet ju att det är ett löfte jag inte kan hålla, så jag låter bli. Istället lovar jag att ni får sluta läsa precis när ni vill. Jag blir inte ledsen.
För varför läser ni, egentligen?