Glad jävla påsk, annandagen

Igår funderade jag på vägskäl. Inte slutet på resan men en milstolpe inte långt ifrån.
Idag läser jag om andras äventyr och tänker att det finns inget slut. Det finns bara platåer, rastplatser på vägen som fortsätter ut i oändligheten. Du kanske tror att du har kommit fram, men du är inte ens halvvägs. Du kanske tänker att du vill stanna där du är, men vägen bakom dig är försvunnen och det finns ingenstans att ta vägen annat än framåt. Platån där du står är bara tillfällig, bänken under dig vittrar bort och du har snart inget val annat än att resa dig upp och fortsätta gå. Men det är inte dåligt. För varje steg växer vi och för varje ny väg vi väljer blir vi en erfarenhet rikare, en kunskap om valmöjligheter att lägga till i våra expanderande bibliotek. Och siktar vi ordentligt kan vi komma precis dit vi vill komma. Åtminstone för en stund.