Mer tid

I ett par dagar nu har det känts som att tiden har rullat på ganska bra. Som att jag har tagit mig upp på kullen och nu är det bara nerförsbacken kvar till andra sidan. Dagarna har blivit ljusare, snön har börjat smälta. Det dyker upp vårblommor i dikena och jag kan ha kläder jag hade i paradiset. Allting blir lite ljusare liksom. Känns lite lättare. Men idag kändes det som att jag hade väntat färdigt. Som att det faktiskt fick vara nog nu. Av ingen egentlig anledning alls, förutom att jag är trött. Trött på att för en gångs skull veta precis vad det är jag vill ha och var jag vill vara, och sedan sitta fast på fel sida av en enorm mur av tid som jag måste ta mig över. Jag tycker att jag har gjort det bra! Eoner av tid har passerat. Hur kan det fortfarande finnas tid kvar? Det känns orättvist.

Jag vill kunna säga smöriga saker. Töntiga one-liners som hämtade ur en film. Sånt där som låter som att hela världen måste förstå. Meningar som kan få en att ändra uppfattning, eller inse sina känslor, eller som förklarar precis hur mycket man älskar någon. Smöriga, romantiska meningar med djupa innebörder och mängder av känsla. Jag vill säga sånt. Få nån att förstå mer än vanliga osmörade ord kan. Men jag kan inte. Får inte. Och även om jag fick skulle de nog inte höras på rätt sätt. Vad jag behöver är någon som förstår smöriga ord. Någon som ger mig smöriga ord.
Så återigen inser jag att jag valt fel. Om man nu hade haft ett val.