Att inte längta hem. Än

Ikväll är jag märkligt kluven. Jag träffade en tjej som också jobbar på Brukar som ska till Brisbane i Juni. Hon skulle också på ett working holiday, och hade varit där förut. Jag undrar om hon har en liknande berättelse som mig. Om vi på nåt sätt kan relatera till varandra. Jag funderade på om vi borde byta telefonnummer och mötas upp senare. Men jag insåg att jag inte vill träffa henne. Vill nog egentligen inte ha rester av mitt gamla liv i vägen för mitt nya. Om det låter vettigt? Vill inte bli en sån som söker upp svenskar i utlandet för att "vi är ju likadana". Om jag ville umgås med svenskar hela dagarna skulle jag ju stanna i Sverige. Men därmed inte sagt att jag inte vill ha besök, för det vill jag. Det är bara att komma. =)

Jag har aldrig varit en sån som längtar hem. Pratade med en vän idag, som påpekade att hon saknade att bo i sin hemstad, att hon ville kunna åka hem till sina föräldrar och fika när hon ville. Och jag tänkte på det, och insåg att även om det vore mysigt att bo hemma i Sundsvall igen, äta söndagsmiddag hemma hos mampap och sola på gräsmattan när man än ville, så saknar jag inte Matfors när jag är nån annanstans. När jag var borta ett halvår längtade jag aldrig hem, inte ens när allt var som värst med lägenhetssvinet och Will och allt som hände. Jag saknar mina föräldrar och mina systrar ibland, men jag längtar inte hem. Matfors är liksom inte hem längre, även om jag såklart känner mig väldigt hemma där. Hemma är där man lägger hatten, som det brukar heta, och jag tror faktiskt att det stämmer på mig. Det är skönt, för det innebär att jag inte behöver bo nära min familj för att känna mig hemma. Men låt inte mamma veta det, för hon kommer nog alltid att vänta på att jag kommer hem till stan igen. Och det gör jag nog. Sen.