Att tappa tron

Jag kom till insikt ikväll. Mitt i rapporträttandet. Jag skulle kunna sluta tro på lyckliga slut. Sluta tro på att allting kommer att falla på plats bara man ger det en chans. Jag vill fortfarande tro på det, men det är jobbigt att gång på gång bli besviken. Det känns som att det är lättare att bara sluta tro. Men hoppet är ju som sagt det sista som överger en, även om man blir motbevisad tusentals gånger så ger man inte upp hoppet. Men jag vet inte om jag tror på att allt kommer att lösa sig längre. Jag vet inte om jag litar på att det finns en balans mellan gott och ont, att karma kommer att hitta en till slut. Jag vet inte om jag längre tror på att alla blir lyckliga i slutändan, om man bara inte ger upp. Vissa kanske aldrig finner en balans.
Tänk om man aldrig blir nöjd? Jag menar, tänk om man liksom alltid söker efter något? Aldrig hittar rätt, aldrig slappnar av och stannar till. Min största rädsla är att alltid vara på jakt och aldrig veta vad det är jag söker. Jag är rädd för att jag kommer att ägna livet åt att leta efter något. Aldrig bli nöjd. Tänk om jag är en av dem? En av dem som aldrig hamnar i balans med mig själv. Det går liksom inte att lämna ut sig själv hela tiden, ge och ge och aldrig få tillbaka. Det går inte, för till slut är man alldeles urvattnad och det finns inget kvar att ge. Jag tror att jag vill spara det jag har kvar tills jag vet säkert. Men när vet man säkert? Hur? Ibland tror jag att jag hellre blir bitter och cynisk än trasig gång på gång. Men å andra sidan måste man ju alltid våga för att vinna.
Man kanske får vara bitter och cynisk en stund, tills det kommer någon som man tror kan vara värd att gå sönder för. Men tänk om man har fel?