Begränsa mig

Jag har massor med planer, tusentals saker på min att göra-lista. Jag tror aldrig att jag kommer att lyckas göra allt, men jag hoppas att jag åtminstone kommer halvvägs innan det är dags att lämna in. Men saken är ju den, att man vet ju aldrig när det blir. Man kan hoppas, och förvänta sig, att det dröjer ett tag så man hinner med att bocka av lite grejer. Men man vet inte. Så jag känner mig jäktad, vill bocka av så mycket jag hinner innan jag glömt bort hur man drömmer. Därför känns dötid som denna så fruktansvärt meningslös och därför även ändlös. Och jag försöker fylla den med något annat än denna långa väntan, men det är svårt. Umeå har aldrig riktigt varit min grej. Jag är glad för att jag får prova nåt nytt snart. Även om det ska bli tråkigt att lämna folk bakom sig vet jag att jag aldrig mer kommer att bo i Umeå. Jag kommer säkert hälsa på, men jag kommer aldrig kalla det hem igen.

Fan, det är ett gigantiskt jäkla svart hål framför mig egentligen. För första gången i hela mitt liv ser jag inte var jag sätter fötterna. För första gången har jag ingen utstakad bana att följa, ingen självklar riktning att gå. Och förutom att vara en enorm frihet är det skitläskigt. Ibland önskar jag att nån kunde fatta nåt beslut åt mig, något som skulle tvinga mig till något, så att valmöjligheterna inte var så jäkla stora längre. Begränsa mig lite.