Bieffekter av IPRED

Det är sanslöst irriterande, det här med datum man inte kan glömma bort. Åttonde maj. Sju år. Ett födelsedagskalas som startade något nytt. Så mycket som hände den sommaren, som formade och stöpte resten av mitt liv. Men jag vill inte längre minnas det här specifika datumet, det känns som att du får för mycket uppmärksamhet. Uppmärksamhet du inte förtjänar.
Ändå kommer åttonde maj nog alltid att kännas lite extra i magen.

Jag drömde en knasig dröm inatt. Jag hade fildelat och jagades av polisen. Jag menar jagades. Jag sprang genom stan, in och ut i affärer, upp och ner för trappor, med poliserna bakom mig. Jag flydde, jag efterlystes. Jag blev en kändis på bara ett par timmar. Folk kände igen mig och hyllade mig som en hjälte där jag sprang, men jag visste inte vem jag kunde lita på, kunde inte stanna kvar på en plats. Stevsie var där, han sa att det var för sent och log när han sa det. Jag fick sms och handskrivna meddelanden som önskade mig lycka till. Du var där Wolf. Jag tror att du tyckte att det var roligt, som en skruvad komedi du önskar att du var med i. Du stod bredvid mig och log när jag köpte en varm jacka att klara natten i. Sen sprang jag vidare. Jag hade nog kunnat springa hela natten, men jag visste inte vart jag skulle springa. Behövde ta mig ut ur staden, bort från människor. Sprang förbi en grupp uteliggare och tänkte att nu är jag som dem. Hemlös.

Det här examensarbetet sätter verkligen sina spår.