Bilmarodören

Idag kom jag hem från Uppsala. Jag klev upp klockan sex hemma hos Ann, tog bussen till bussen till flyget till Umeå. Landade tio i tio. O kom och hämtade mig, jag frågade hur det hade gått med bilen. Han sa att nån hade backat in i den på parkeringen vid honom. Jag trodde att han skämtade. Det gjorde han inte. Bakdörren är repad och bucklig och jag var tvungen att ringa till pappa och tala om att bilen som han var så snäll och körde trettio mil med för att jag skulle få låna numera är trasig. Jag anförtrodde den till O och nu är den trasig. Pappa anförtrodde den till mig och nu är den trasig. Jag är världens sämsta dotter. Som tur var hade han som backade in i den lämnat en lapp med telefonnummer på vindrutetorkaren, så pappa ska ringa honom för att fixa med försäkringen. Det finns alltså fortfarande ärliga människor i världen. Fantastiskt.

I vilket fall. Efter att ha pratat med pappa åt jag min andra frukost för dagen och åkte på skolan. Där filmade vi lite konsumenter och sedan åkte vi till mig och redigerade film och skrev rapport till klockan fyra, då vi åkte och lämnade tillbaka kameran för förhoppningsvis sista gången.

Nu är jag nyduschad och nerkrypen i min egen säng och det ska bli himla skönt att få sova hemma inatt. Jag har haft en fantastiskt fin helg och det är kvällar som de här jag inser hur mycket jag saknar mina fina pojkar och Ann ändå. Och du har rätt Wolf, det finns inga som kan ersätta er.