Blunda och fortsätt gå

Ibland tror jag att jag har glömt bort hur det var. Som att de här månaderna av sekundär tillvaro har blivit normen, att jag är så van att jag inte minns hur det egentligen borde vara. Om det ens är vad jag vill ha. Kanske spelar mitt huvud upp en helt annan bild över hur det var än vad som egentligen är sann. Och jag vet att det kan aldrig bli samma, och det är inte det jag behöver heller. Men jag behöver att det blir bra.
Jag är rädd att jag vänjer mig vid det här, att jag slutar tro att något kan bli bättre. För även om det känns lättare nu än för fyra-fem månader sen så är jag rädd för att det beror på att jag helt enkelt är har vant mig.
Och nu börjar det närma sig på riktigt, skolan är nästan slut och då återstår bara jobb och sen är det liksom bara att åka. Ju närmare jag kommer desto mer peppad blir jag, men jag blir även mer och mer skräckslagen. Det är så jävla läskigt. Jag har ingen aning om hur det kommande året kommer att se ut. Det är ett stort svart hål och det enda jag vet med säkerhet är vart jag ska bo. Men samtidigt finns det en tjusning i att inte ha något planerat. Det finns ju miljarder av möjligheter. Funkar inte det ena så får jag prova det andra. Men det gör det inte mindre läskigt...