En gång för flera år sedan, en hel livstid sen för vissa, fick jag besök mitt i natten av en vän. Det var hemma i Matfors och klockan var typ två och hon ringde och var alldeles förstörd för att hon hade problem med sin pojke. Så hon kom och i mitt sömniga tillstånd glömde jag att vi hade larmet på så jag öppnade dörren och det började tjuta och väckte hela familjen och jag fick springa upp och slå av det. Men sen satt hon på min säng och grät över livets jävlighet i säkert en halvtimme. Och jag lät henne gråta, för det var precis vad hon behövde.
Jag hade morgonrock på mig. Den är vit. Min vän hade mascara på sig. Kort sagt så har jag haft en stor mascarafläsk på morgonrocken i åratal. I veckan tvättade jag den.
Jag tror nästan att jag saknar den där fläcken.
Jag hade morgonrock på mig. Den är vit. Min vän hade mascara på sig. Kort sagt så har jag haft en stor mascarafläsk på morgonrocken i åratal. I veckan tvättade jag den.
Jag tror nästan att jag saknar den där fläcken.
1 kommentar:
Åh, så himla fint skrivet! Vilket himla fint (kanske sorgligt också men du förstår) minne!
Svar: Jag hoppas att jag tappar andan nästa gång.
Men hur vet du att han är den rätte då? Och kanske är det så att han egentligen har jättemycket att ge, bara är rädd för att det han inte ska leva upp till förväntningarna om han berättar det för dig.
Skicka en kommentar