En till tidsaspekt

De säger att man vänjer sig. Att det går över. Det där med tid igen, men denna gång säger de att den är på din sida. Ett plåster över såret. De säger att det bara är en tidsfråga. Men man tror dem inte, för det känns inte så då. Just precis när det blöder som värst känns det inte som att ett plåster kan göra så himla mycket nytta. Men saken är ju den att till slut blöder det lite mindre och då är ett plåster precis vad man behöver. Och jag tror att det hjälper. Jag tror faktiskt att såret har börjat läka. Kanske beror det på att jag har slutat knåpa bort sårskorpan så fort jag fått en chans. Numera petar jag bara litegrann då och då, kanske för att inte glömma bort hur det känns. Smärta är ju ändå bitterljuvt på något sätt. Sådär halvmasochistiskt.

På ett sätt är det skönt att ge upp. Släppa taget. Även om man helst av allt bara vill hålla fast allt vad man kan. Men att ge upp betyder att gå vidare och att gå vidare betyder att vara öppen för nya möjligheter, och möjligheter, det är ju det jag söker. Det är bara så surt att det gick som det gick. Så onödigt. Men ändå. Imorgon är en ny dag. En ny möjlighet.

Your heart won't heal right if you keep tearing out the sutures.