Återfall

Fan vad jag saknar honom idag. Av nån underlig anledning är idag värre än andra dagar. Jag har haft tusen flashbacks och tänkt mig otaliga framtida scenarios. Jag är trött på att sakna. Trött på att vakna varje dag och undra varför jag är ensam och varför det är så kallt jämt. Jag trodde att det var okej nu, att greppet hade lossnat och att det skulle vara lättare att andas. Men ett enda ord, som kanske inte betyder någonting, så kippar jag efter andan igen. Tillbaka på ruta ett. 28 veckor och ingenting har egentligen ändrats. Det är precis lika fucked up nu som då. Jag är nog bara lite mer avdomnad.
Men det är rätt skönt.