Att öppna ett fönster

Någonstans inom mig trodde jag att om det var rätt så skulle allt lösa sig, oavsett vad som stod i vägen. Jag får väl erkänna att jag är en romantiker och att jag alltid drömmer om en rosaluddig framtid, det går väl inte att förneka. Jag trodde verkligen att om man bara vill tillräckligt mycket så går allt. Och jag ville jättemycket. Men oavsett hur mycket jag tänkte att jag kunde vilja tillräckligt mycket för oss båda så fungerar det inte så. Det är svårt att vinna över avstånd. På något sätt är det sällan som man riktigt räcker till. Till slut har man sagt allt som går att säga över telefon eller internet. Till slut finns det ingenting kvar, man har tömt ut sina reserver. Och man känner sig tom. Och trött.

Jag har mycket att ångra. Många beslut jag ibland önskar att jag hade fattat på andra vis. Men på något sätt tror jag inte att någonting hade varit bättre om jag hade fattat andra beslut. Bara annorlunda.

Jag kan förstå varför det blev som det blev, och jag kan till och med se det från andra perspektiv. Men jag kommer aldrig att sluta tycka att det var onödigt. Precis som så många andra saker vi har snubblat oss igenom på sistone. Men jag tror att det är sant det folk säger. What doesn't kill you makes you stronger. Och jag känner mig starkare. Starkare och redo för nya utmaningar. Med nya människor. Och gamla vänner.