Jag vill inte vänta längre!

Jag blir tokig. Det känns verkligen så. Det kryper i mig!

Det händer saker, men tiden står stilla. Det är ingen ordning, jag lever i kaos. Min lägenhet ser ut som en krigszon, jag har en uppsats att skriva om som jag bara blir trött av att tänka på, jag har nio pass kvar på jobbet, men den här helgen blir nog jobbigast ever. Typ 45 timmar på tre dagar. Trots att jag spenderat massor med tid i solen har jag ändå ingen snygg bränna. Jag vill träffa folk, spela basket hemma i Sundsvall, gå på gatufest med flickorna. Jag vill bada. Jag orkar inte vänta längre, nu får det vara nog! Ord som i förlängningen betyder jag längtar tills du kommer hit gör mig svag och otålig och jag orkar inte ens förneka att det är det som i huvudsak gör mig frustrerad.
Mest av allt kanske det är att jag inte ens vet om jag vågar längta jag med.
Inte efter det i alla fall. För längta, det gör jag ju. Jag önskar att det vore den tionde augusti och jag kunde få åka nån gång. Det måste ju fan vara dags snart.