Lördagstänk

Jag har hamnat i fel tankesätt. Igen. Men det är så lätt att hamna där, så enkelt att bara falla för några få lovande ord. Det är som att jag är beredd på att leva på de där smulorna. Bättre än ingenting kanske. Det är desperat på något sätt, fast jag aldrig har varit desperat.
Diskuterade bekräftelse med kusinerna ikväll. Det är väl vad man söker, ändå. Att få känna sig säker på att man befinner sig på samma plats, mentalt. Det finns väl alltid nån slags rädsla. Att man ger för mycket. En undran om man kommer få något tillbaka. Om det räcker. Och när kommer man till punkten när det inte spelar någon roll längre? Har man redan passerat den? Och kan det fortfarande bli vad man behöver när det redan gått sönder en gång? Kan man reparera sånt som blivit trasigt, även om det bara är en av två som gått av?
Jag vill gärna säga att det visar sig. Att vi får se vad som händer och att jag inte har några speciella förväntningar. Men det vore lögn. Jag förväntar mig massor. Och jag kommer att bli besviken om det inte blir som jag förväntar mig.
Men sånt är livet antar jag. Man blir åtminstone alltid en erfarenhet rikare.