Ett nytt hopp

Jag förväntar mig ingenting. Jag tror inte på riktigt att det här kommer att hålla i all evighet, för jag har lärt mig att livet är långt ifrån en promenad bland luddiga rosa moln. Jag har lärt mig att det inte alltid blir som man önskar. Det krävs hårt arbete och omprioriteringar, man måste lära sig att acceptera när livet tar nya vägar. Jag har lärt mig att aldrig vänta mig mer än det allra minsta.
Om jag ska vara ärlig går jag oftast omkring och väntar på att bubblan ska spricka, för det är ju så det alltid har varit. Allt har ett slut.
Men sen säger han något. Ett ord, en mening, något som får mig att hoppas. Något som får mig att tro att det jag knappt vågar hoppas på är något han ser som en självklarhet. Och när han sätter sig och mig i samma mening och bildar ett vi vet jag inte hur jag ska hantera den lättnad jag spontant känner. En enhet som tillsammans tar itu med de problem som uppstår. Det är på grund av dessa få ord som jag inte kan sluta sakna honom även fast det bara var några få timmar sedan han åkte. Det är på grund av det han säger när han väl säger något som jag längtar tills fredag så mycket att jag nästan skälver av förväntan.
Det är en fantastisk känsla, men samtidigt är jag livrädd. För tänk om jag sitter där igen om inte ens ett år, samma ensamhet som sist, samma hopplöshet. Jag tror inte att det går att göra samma resa igen. Litegrann väntar jag mig att det ska vittra bort och dö, helt enkelt för att det är enklare så. Men det verkar inte som det. Bara det inte blir en repris på förra gången.
Men det är skillnad nu. "We'll figure it out". Vi löser det. Vi.