Insomnia

Någon slags framtidsoro. Något som späds på av det han gör som gör mig så glad. Jag känner mig lite bortskämd, en känsla som uppfyller mig och gör att det bubblar över med något jag aldrig tror att jag har känt förut. Något nytt. Något jag inte vill tappa, någonsin.
Men så ligger den där, oron, som ett lock, och påminner mig om att det inte finns några garantier. Och det är precis vad jag vill ha. Garantier.

Jag vet att det inte är lönt att låta oron ta plats, inte ännu, för än finns det tid och möjliga lösningar på alla problem. Men det närmar sig. För varje dag som går är det en dag mindre jag får stanna, en dag närmare dagen när något slags beslut måste fattas. Och tanken på ännu en dag som den där dagen för ganska precis ett år sedan, på två dagar när, skrämmer nästan livet ur mig. Det är ogreppbart.

Jag längtar efter att veta hur min framtid ser ut. Vad händer efter Augusti? Jag ser fram emot att komma hem och fira en av de viktigaste dagarna i en av de viktigaste personernas liv, för det är även en av de viktigaste dagarna i mitt. Det finns inte ord för hur mycket jag önskar henne all glädje hon förtjänar och jag skulle inte kunna missa den dagen för allt i världen. Men sen då? Jag är rädd för att vägen hem ska vara en enkelresa jag inte kommer vara redo för.

Men, jag antar att tills den dagen börjar närma sig får jag vara glad över alla fina ord, alla små men betydelsefulla gester och den längtan jag känner som gör mig säker på allt annat. För du har rätt igen, Wolf Otto, klokaste av vänner, ibland kan det vara just den här känslan som gör att man vet att det man saknar är värt att längta efter.