Someone like you

Det går upp och ner, livet på Cowper Street. För det mesta är det bra, ibland är det mindre bra, och sen är det en hel den stunder som är riktigt jäkla fantastiska. Just nu är det bara någonstans i mitten, men det beror på att jag fortfarande väntar på att pojken ska ta och pallra sig hem nån gång. Jo, för han är fortfarande kvar i Coffs. Himla onödigt tycker jag att det är, speciellt som att jag har en fyradagarshelg nu på grund av att det är nationaldagen på tisdag. Men nästa söndag är han åter i The Riff och jag ska på shoppingdejt med hans mamma här i Parra.

Den här veckan har varit hemskt lång, men jag har fått lite träning på golvet på jobbet, industrihäftning, inplastning, laminering och lite annat. Förhoppningsvis betyder det mer timmar och mer pengar. I helgen tänkte jag ge mig i kast med att försöka fylla i ansökningspapprena för visumet, och sedan övertala chefen att skriva på.

Igår fick jag förresten brev från min advokat! Det innehöll två kopior på det kontrakt Mattias har skrivit under, och nu har jag också satt min kråka på linjen och ska skicka upp en kopia till advokat Ärlestig så är ärendet officiellt avslutat hos honom och pengarna ska börja rulla in. Party!

Jag har dagar då jag saknar er massor, men för det mesta känner jag bara panik av risken att jag kanske blir utkastad härifrån. Men det är ett område som jag måste tänka mycket på, för det känns enormt stort fortfarande. Jag tror inte att jag kan slappna av riktigt förrns jag har pappret på att jag får stanna i min hand. Och till dess blir det lite knasigt i tankarna ibland. Men det får vara okej.

Jag hoppas att ni har det bra.