I got lost in the sounds

Jag är nästan förvånad över hur bra det ändå går. Tills jag får en svacka, som igår. Då förstår jag inte varför sånt här händer. Och hur det någonsin ska bli bra igen. Men vi tar en dag i taget och ser vad som händer. Det bara så ofantligt tomt.
Jag brukade skaka på huvudet när folk påstod att sorg kunde göra fysiskt ont. Det gör jag inte längre. Jag har lärt mig något, om det är något jag ville lära mig eller inte vet jag inte, men nu är jag klokare. Tror jag.

Det känns som att jag varit hemma i månader. Som att "mitt andra liv" liksom glider iväg. Och jag inser mer och mer att oavsett hur fina vänner jag har här (för det har jag) och hur skönt det än är att komma hem till Solvägen och bara vara ibland, så vill jag nog bo utomlands. Oavsett karlar som inte håller måttet. Så då vet jag åtminstone vad jag kämpar för.

Sen är det det här med jobb. Ge mig ett? Gärna ett mediajobb. Ett sånt där jag kan utvecklas och bygga upp en så kallad karriär.