I was alive and now I've drowned

Oftast tycker jag att andra människor har en tendens att bättre beskriva sånt jag känner, än vad jag själv skulle kunna göra. Som att orden liksom lägger sig bättre i deras mun, eller rinner lättare från deras fingrar. Allt jag försöker beskriva blir klichéartat och menlöst. Ibland bryr jag mig inte, eftersom det ju ändå är min blogg, mitt uttrycksmedium. Men oftast känns det bara poänglöst. Som att ni redan kan allt utantill. Som att ni borde vara less på mitt tjat. Jag är samma människa som för ett år sedan, samma saker gör mig ledsen och mina tankar upptas av samma människor och samma händelser. Det borde vara uttjatat.

Just nu klamrar jag mig fast för glatta livet vid den här platformen jag lyckats hitta. Här kan jag ignorera sådant som gör ont, åtminstone större delen av tiden. Det går bra, men jag vet att det är en illusion. Jag tror att jag kanske kommer över det snabbare än jag trodde, men ännu en dag, ett par timmar till, så är den där igen, den där snaran som dras åt runt hjärtat, den där förvånansvärt fysiska klumpen i halsen och minnena från alla de där kvällarna och nätterna då allt bara skakade och jag bara kunde upprepa ett och samma ord. Och då börjar det om. Varför?

Somliga har haft tur. Jag avundas, men missunnar ingen. Jag bara önskar att den där stigen jag ramlade över och började följa skulle ha lett åt ett annat håll. Jag önskar att den inte tog slut.
Men än så länge håller jag ihop.
Några timmar till.