We trickle down to our good-byes

Jag slutade jobbet genom att dra en rövarhistoria om plötslig sjukdom i familjen, sa att jag var tvungen att åka hem tidigare och köpte mig en plattång med personalrabatten. Från $200 till $50 vilket kändes ganska värt. Den är fin också, röd med leopardmönster, och nu när jag lärt mig locka håret med den så kanske jag till och med använder den nån gång. Dock har jag samlat på mig så mycket prylar att jag vet att jag kommer måsta posta en massa, precis som förra gången. Efter 5 månader i landet hade jag 15kg övervikt som jag skickade med postbåten, så löst räknat borde jag ha runt 30 den här gången. Förra gången kostade det $70, så... Fy.
Men jag fick en trevlig lön häromdagen, så min sista vecka i landet ska jag göra precis vad som faller mig in. Det blir frukost på pancakes on the rocks imorgon, med Kate, som är här och hälsar på, och pojken som jag redan börjat sakna. Det känns konstigt att om en vecka kommer han inte finnas på armlängds avstånd längre, och jag måste helt enkelt acceptera det. Det är fel. Men sånt är livet. Kanske försvinner den där klumpen i halsen med ett par djupa andetag.
Kanske inte.

När jag kommer hem ska jag ha sommarlov. Då får ni hälsa på, så kan vi åka och bada. Jag lovar att ni är mer brunbrända än vad jag är. Det här året har inte varit någon semester.
När det börjar närma sig kyligare dagar ska jag börja jobba igen och spara pengar. Bo hemma i Matfors ett tag tills jag kommit på fötter. Sen? En ny resa kanske? Eller slå rot nånstans där det finns jobb åt mig? Jag och syster har lösa funderingar på att öppna glassbar nånstans. Cold Rock-style. Googla på det.
Om jag ska vara ärlig så bryr jag mig inte så himla mycket om framtiden just nu. Jag har fullt upp med att försöka få de här dagarna att räcka så länge som möjligt, ta vara på varenda sekund.
För de kommer aldrig tillbaka.