Jag lider av ett konstant tristesskoma (undrar hur google översätter det...). Jag har så hemskt hemskt hemskt tråkigt. Jämt. Varje dag. Och säg nu inte att jag ska skaffa en hobby, för jag har en som jag gillar och det spelar ingen roll för när man har kroniskt tristesskoma orkar man inte ta sig för sånt där. För att bryta ett kroniskt tristesskoma behöver man en plan och ett schema. Någonting som är inbokat som man inte kan ändra på. Och även då är det inte säkert att man inte ramlar ner i samma koma igen när händelsen är över.
Jag är så fruktansvärt less på att aldrig göra något. Inte vara på väg någonstans. Det är mot min natur att bara sitta hemma, det är verkligen det! Jag känner på mig att jag kommer fatta ett sånt där dumt beslut snart, ett impulsbeslut som kommer förändra mitt liv för en stund. Det behöver ju inte vara dåligt, men vad vill jag egentligen? I det långa loppet menar jag, vad är det jag vill? Vart ska jag? Och hur kommer jag dit? Det tråkiga är att svaret på den sista frågan är alldeles för enkel samtidigt som det är skitsvårt. Jag behöver pengar. Och hur får man pengar? Jo, man jobbar med nåt man hatar tills man har tillräckligt för att göra nåt man älskar. Men jag har aldrig riktigt klarat det. Jag anser att om man inte trivs med det man gör så ska man inte göra det. Livet är för kort för att vantrivas. Men ändå sitter jag här, dag ut och dag in, och söker jobb som jag vet att jag kommer att hata, bara för att jag måste. Och vantrivs. För trött på livets alla vändningar och misslyckanden för att orka ta tag i sådant som måste göras för att jag ska kunna göra sånt jag skulle trivas med. Vafan är det bra för?
Men jag är så sanslöst kluven. Det är för svårt att bestämma vilken riktning jag vill ta, det finns så många vägar men alla är lika svåra. Hur väljer man?
Nu har jag sökt två jobb som jag verkligen, verkligen vill ha, så vi får se. Det ena är som resebloggare vilket skulle vara ett sanslöst perfekt jobb men där hyser jag inga stora förhoppningar. Det andra är som fotoassistent/lärling åt en fotograf i Stockholm. Det vore ett sällsynt bra tillfälle att lära mig mer och utvecklas som fotograf, men det har jag inte heller stora förhoppningar för. Trots det så tänker jag vänta tills jag hör nåt från de här, och blir det inget av så tror jag att nästa steg är stora stipendieboken och ett försök till studier i Sydney. Jag vet inte vad det är men det känns som att där är hemma. Jag har aldrig längtat hem när jag varit där, men därmot har jag alltid längtat dit när jag varit någon annanstans. Det måste ju betyda något.
Turism känns också som en grej för mig, att valla runt hjärndöda turister och prata engelska med människor från helt olika delar av världen varje dag, det måste ju vara som en livslång semester. Och det kan man göra vart som helst, det finns alltid turister att valla runt.
Men så vill jag göra allt det här andra också. Det här med att hitta tillbaka till kärleken, skapa en stabil framtid, leva svenssonliv. Men det kanske helt enkelt inte är för mig. Jag kanske är den där som sitter i en bungalow i Malaysia om 40 år och bara njuter av värmen. Säkert pratar jag malajiska med lokalbefolkningen och handlar mango hos Rayyan med fruktståndet inne i byn. Bara för att det låter tusen gånger mer attraktivt än en rödmålad stuga i skogen där jag måste pulsa fram genom meterhög snö för att komma till min iskalla bil för att ta mig till ICA och handla potatis...
Jag är så fruktansvärt less på att aldrig göra något. Inte vara på väg någonstans. Det är mot min natur att bara sitta hemma, det är verkligen det! Jag känner på mig att jag kommer fatta ett sånt där dumt beslut snart, ett impulsbeslut som kommer förändra mitt liv för en stund. Det behöver ju inte vara dåligt, men vad vill jag egentligen? I det långa loppet menar jag, vad är det jag vill? Vart ska jag? Och hur kommer jag dit? Det tråkiga är att svaret på den sista frågan är alldeles för enkel samtidigt som det är skitsvårt. Jag behöver pengar. Och hur får man pengar? Jo, man jobbar med nåt man hatar tills man har tillräckligt för att göra nåt man älskar. Men jag har aldrig riktigt klarat det. Jag anser att om man inte trivs med det man gör så ska man inte göra det. Livet är för kort för att vantrivas. Men ändå sitter jag här, dag ut och dag in, och söker jobb som jag vet att jag kommer att hata, bara för att jag måste. Och vantrivs. För trött på livets alla vändningar och misslyckanden för att orka ta tag i sådant som måste göras för att jag ska kunna göra sånt jag skulle trivas med. Vafan är det bra för?
Men jag är så sanslöst kluven. Det är för svårt att bestämma vilken riktning jag vill ta, det finns så många vägar men alla är lika svåra. Hur väljer man?
Nu har jag sökt två jobb som jag verkligen, verkligen vill ha, så vi får se. Det ena är som resebloggare vilket skulle vara ett sanslöst perfekt jobb men där hyser jag inga stora förhoppningar. Det andra är som fotoassistent/lärling åt en fotograf i Stockholm. Det vore ett sällsynt bra tillfälle att lära mig mer och utvecklas som fotograf, men det har jag inte heller stora förhoppningar för. Trots det så tänker jag vänta tills jag hör nåt från de här, och blir det inget av så tror jag att nästa steg är stora stipendieboken och ett försök till studier i Sydney. Jag vet inte vad det är men det känns som att där är hemma. Jag har aldrig längtat hem när jag varit där, men därmot har jag alltid längtat dit när jag varit någon annanstans. Det måste ju betyda något.
Turism känns också som en grej för mig, att valla runt hjärndöda turister och prata engelska med människor från helt olika delar av världen varje dag, det måste ju vara som en livslång semester. Och det kan man göra vart som helst, det finns alltid turister att valla runt.
Men så vill jag göra allt det här andra också. Det här med att hitta tillbaka till kärleken, skapa en stabil framtid, leva svenssonliv. Men det kanske helt enkelt inte är för mig. Jag kanske är den där som sitter i en bungalow i Malaysia om 40 år och bara njuter av värmen. Säkert pratar jag malajiska med lokalbefolkningen och handlar mango hos Rayyan med fruktståndet inne i byn. Bara för att det låter tusen gånger mer attraktivt än en rödmålad stuga i skogen där jag måste pulsa fram genom meterhög snö för att komma till min iskalla bil för att ta mig till ICA och handla potatis...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar