Ibland är det lite mörkare, här i min privata spindelinfekterade grotta. Igår ramlade jag efter en utmattande dag över några bilder från länge, länge sedan. De involverade en grupp människor, ett strandhus, långa lata dagar och mängder av delad glädje. Nya upptäckter och ren och oförfalskad lycka. Så självklart föll jag in i emoläge.
Jag vet att allt det här bara är tillfälligt, att jag snart får en möjlighet att börja om och bygga upp något fantastiskt igen. Det känns bara som att allt jag gör är att börja om och jag är så fruktansvärt less på det. Vintern närmar sig och jag hatar det. Varje dag är lite kallare än sin föregångare och jag tar på mig mer och mer kläder. Jag blir sur och grinig och jag bråkar med mina föräldrar över struntsaker. Jag tycker inte om mig själv. Jag skulle vilja vara en sån där människa som alltid ser det positiva i allt, som ser möjligheter och utmaningar istället för hinder och begränsningar. Fast just nu orkar jag bara göra det allra viktigaste.
Som att flytta. På torsdag flyttar jag in i en etta i Korsta, fastän jag inte riktigt har råd och fastän det krånglar till allt rent logistiskt. Jag måste bara. Jag tror jag blir gladare där. Så vi hoppas på fina dagar två mil från all frustration det innebär att bo med föräldrarna och sova i en bäddsoffa i ett rum där man knappt får plats att sätta fötterna på golvet.
Nå. Nu blir det bra, som sagt. Förhoppningsvis får jag jobbet på SJ och så ägnar jag vintern åt att tjäna många vackra slantar och så får jag stipendiet jag ska söka så jag kan plugga nästa höst och då är jag tillbaka där jag borde vara.
Vet ni hur fint det är när det aldrig blir minusgrader? Där träden aldrig tappar sina löv och världen aldrig blir deprimerat grå? Det är som en drog!
Nä, nu har jag yrat på alldeles för mycket. Men det känns som alltid bättre då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar