Jag befinner mig i skogen hos världens sötaste björn och hans pappa. Vi har myst med lite film och lite gos och jag har bakat bullar med svärfar. Det här är verkligen mitt i skogen men jag inser att jag gillar det. Jag gillar de snötäckta granarna och den gnistrande snön som knarrar under fötterna när man går. Jag gillar när han pekar ut allt det som är hemma för honom, att han kan varje hörn av sin värld. Han är stolt över sin skog och det gör att man automatiskt blir lite förälskad i den själv.
Idag har jag ägnat morgonen åt att läsa igenom lite gamla blogginlägg från före senaste Sydneysvängen medans björnen har suttit och nördat med diverse spel på sin egen dator. Såhär i efterhand undrar var jag varför jag tillät mig att vara så deprimerad. Det är underligt det där, då trodde jag att jag aldrig skulle kunna vara lycklig om jag inte var där, och även sedan jag kom hem har jag bara längtat tillbaka, precis som förra gången. Kanske handlar det om att jag aldrig riktigt fått ett avslut.
Nu däremot känns det som att jag är fullständigt nöjd med att bara sitta här i skogen och titta på granarna och mysa. Förut har jag aldrig haft en anledning att vara kvar i Sverige, nu känns det som att jag inte har nån anledning att åka tillbaka. Jag måste erkänna att det känns bättre såhär. Mindre panikartat. Avslappnat.
Jag är kär i skogen, i björnen, i det här livet. Jag känner mig nöjd med allt. Vänner, lägenhet, jobbet, staden. Så jävla nöjd.
-----------------------------------------
Laura! I'll translate this for you later, the bear is waiting to have breakfast =)
Idag har jag ägnat morgonen åt att läsa igenom lite gamla blogginlägg från före senaste Sydneysvängen medans björnen har suttit och nördat med diverse spel på sin egen dator. Såhär i efterhand undrar var jag varför jag tillät mig att vara så deprimerad. Det är underligt det där, då trodde jag att jag aldrig skulle kunna vara lycklig om jag inte var där, och även sedan jag kom hem har jag bara längtat tillbaka, precis som förra gången. Kanske handlar det om att jag aldrig riktigt fått ett avslut.
Nu däremot känns det som att jag är fullständigt nöjd med att bara sitta här i skogen och titta på granarna och mysa. Förut har jag aldrig haft en anledning att vara kvar i Sverige, nu känns det som att jag inte har nån anledning att åka tillbaka. Jag måste erkänna att det känns bättre såhär. Mindre panikartat. Avslappnat.
Jag är kär i skogen, i björnen, i det här livet. Jag känner mig nöjd med allt. Vänner, lägenhet, jobbet, staden. Så jävla nöjd.
-----------------------------------------
Laura! I'll translate this for you later, the bear is waiting to have breakfast =)
1 kommentar:
Wow! Jag gillar att du säger så, kanske var det dock värt att du åkte tillbaka till Sydney igen bara för att avsluta (i allafall mer kunna vara beredd på avslut). Livet blir aldrig som man tänkt sig, vilken klyscha det är egentligen, men det är verkligen så. Hade livet varit en raksträcka, hade det inte varit så kul. Och ibland måste man tillåta sig att vara nere för att kunna möta det som finns på ovansidan?
Skicka en kommentar