Det var i lördags som sagt, och där var inga glada miner. Ändå gick det ganska bra, enligt mig själv. Jag bad så hemskt mycket om ursäkt för de problem jag visste att jag skulle orsaka och erbjöd mig, trots mitt kommande heltidsarbete, att hjälpa till och jobba dygn på lördagar om de skulle behöva det för att pussla ihop schemat. Ganska generöst, tyckte jag. Min chef, däremot, som ringde och väckte mig klockan åtta imorse, tyckte inte att det räckte. Hon tyckte att jag skulle skjuta upp att börja på mitt nya jobb eftersom jag faktiskt "lovat" att ta på mig två pass nästa vecka, och att det "rent avtalsmässigt" är det jag måste göra. Hon sa däremot även att hon inte kan tvinga mig, eftersom jag bara har kontrakt på timmar och alltså kan avsäga mig eller tacka nej till jobb om jag skulle vilja. Hon var helt sanslöst otrevlig, och hela min ångest för att lämna dem i sticket är nu som bortblåst. Jag försökte hjälpa dem så gott jag kunde men fick bara skit tillbaka, och nu känner jag inte alls för att underlätta något för dem. Nu vill jag bara jobba mitt pass på onsdag så jag slipper skiten och kan börja med nåt roligare.
Som ett jobb som faktiskt kan leda nån vart, och att börja leta lägenhet som jag kan inreda och göra till min och Björns och sedan kanske äntligen få nån slags stabilitet. Det var ändå rätt länge sedan nu. Kan inte påstå att jag känt mig riktig rotad sen våren 2008 nångång.
Jag vill bara hitta hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar