Dag 02 - Min första kärlek

Min första pojkvän hette Kalle och vi bodde grannar. Vi var sju år och gick i första klass tillsammans. Vi blev tillsammans för att vi bodde så nära varandra så det var mest praktiskt, och så hade ju Cecilia och Henke just blivit ett par, så då ville Kalle också ha en tjej. Kalle var rädd för daggmaskar och det roade mig nåt så kopiöst. Jag brukade låtsasäta dem och han brukade springa baklänges när jag kastade dem åt hans håll. Hans hus luktade konstigt och ibland brukade pappa säga till mamma att han trodde att Kalles pappa var lite våldsam. Det var inget jag tänkte på då, men såhär i efterhand kan jag tänka att nog var de båda grannpojkarna lite väl hoppiga när deras pappa var hemma. Jag och Kalle gjorde aldrig slut, så vi är väl fortfarande tillsammans antar jag. Dock har jag inte längre någon aning om vart han är, fast jag har honom på facebook.

Min första kärlek däremot, kom långt senare, och då var jag kär på riktigt. Med den tidens mått mätt åtminstone. Den var obesvarad, så jag spenderade många kvällar med att tråna, skriva brev och hoppas. Men han ville aldrig vara mer än vänner, däremot var han förälskad i min vän Anna. Eftersom jag och pojken i fråga var goda vänner fick jag utstå många diskussioner om hur kär och olycklig han var, vilket naturligtvis gjorde mig ännu mer olycklig. Det var en lång sommar, som var både fantastisk på många sätt, och svår på andra. I slutändan svek han oss allihop och försvann bort i nån slags periferi, där han fortfarande finns. Det hugger fortfarande till när jag hör brottstycken ur hans liv och inser hur långt bort han är nu, även fast förälskelsen för länge sedan dött ut.